Fem korta om facket

ur Folk och andra bullar, av Frances Tuuloskorpi

En tidigare version av dessa texter refuserades av Mål & Medel. Denna version publicerades 1998 i LO-tidningens jubileumsbilaga vid LOs hundraårsjubileum.


1. Månadens ombud.

Medlemmarna vill inte. Medlemmarna kommer inte. Medlemmarna orkar inte. Medlemmarna bryr sig inte. Varenda facklig förträdare kan ge exempel. Och gör det. Ofta.

Men man tillräckligt envist utgår ifrån att alla arbetskamrater vill och kan vara fackligt aktiva, så får man också sådana exempel att ge. Läs mig ordagrant: Jag säger ALLA arbetskamrater och jag tror att det är just det ordvalet som är avgörande.

För några år sen utsåg vi alla våra medlemmar till kontaktombud i Livsklubben. Arbetskamraterna delades in i grupper om ungefär 12, och sen fick var och en i gruppen turas om att vara ombud för de andra en månad i taget.
Det fungerade. Det var mycket få som inte ställde upp. Folk som "aldrig skulle ta på sig ett fackligt uppdrag" gjorde det, och tyckte det var kul, eftersom det gällde alla.

Vi gav upp försöket efter några år, framför allt därför att arbetsplatsens många olika arbetstider försvårade för oss att samla "månadens kontaktombud" för att diskutera med dem och höra vad de hade att förmedla från arbetskamraterna. Vi lyckades inte utveckla det hela och ombudens uppgifter blev för ensidiga, mest att ge information från klubbstyrelsen till arbetskamraterna, alltför sällan tvärtom.

Men att vi gav upp berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet! Och är det inte det som egentligen är det fackliga problemet? För medlemmarna kan. Och vill. Det vet vi, eftersom vi har provat, och det gjorde vi rätt i.

2. Huckle och tofs.

När jag skriver in nya medlemmar på jobbet, så möter jag många olika sorters människor. Kvinnor i huckle och killar med hårdrockartofs. Arbetsmyror och slöfockar. Blyga eritreaner och stolta norrmän. F.d. gruvarbetare och f.d. småföretagare, tavelmålare och blivande hjärnkirurger. Till dem alla säger jag: Välkommen till arbetarklassen.Där har jag alltid varit, svarar några, andra skrattar förvånat. Men alla förstår budskapet: Här är det våra gemensamma villkor som gäller, och vår solidaritet.

Jag är kvinna. Jag har mer gemensamt med en manlig arbetskamrat än med en kvinnlig chef eller aktieägare. Jag kräver av min manliga arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig än med en manlig chef eller aktieägare.

Jag är svensk. Jag har mer gemensamt med en turkisk arbetskamrat än med en svensk chef. Jag kräver av min turkiske arbetskamrat att han inser att han har mer gemensamt med mig, en svensk arbetare, än med en turkisk´chef.

Jag har aldrig frågat efter en arbetskamrats partipoliska inställning. Jag förutsätter helt enkelt att eftersom vi delar gemensamma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också, nästan alltid.

Solidaritet är en ömsesidig sak. Det finns ingen ensidig solidaritet - då är det välgörenhet eller maktlystnad. Men solidaritet är ändå inte detsamma som vänskap. Och inte detsamma som förståelse. Solidaritet är att vi ställer upp för varann och ställer krav på varann, även om vi inte gillar varann särskilt mycket eller ens förstår varann.

3. Det här fixar facket!

Vi på bandet blir uppkallade till en chef, som säger: Vi funderar på att byta ut era gemensamma arbetspauser mot avlösning. När vi hör det blir vi mycket ledsna i ögat, för vi vet hur avlösning brukar fungera: inte alls. När det fattas folk, och det gör det, blir avlösaren stående och paus blir det inte.
Men ingen säger nåt.

Till slut tycker jag som facklig företrädare att nånting måste sägas. Då finns det minst två sätt att säga det på.

Jag kan säga: - Om ni vill ta bort våra gemensamma pauser så är det en förhandlingsfråga enligt MBL 11 § eller åtminstone 12. Då ler arbetskamraterna mot mig och tänker: Det här fixar facket.
Och med 60% säkerhet räddar vi våra pauser.

Eller också kan jag säga: - Det är inte värt ni rör våra gemensamma pauser för då blir vi ledsna i ögat.
Då ler arbetskamraterna mot varann och tänker: Det här fixar vi.
Och med 90% säkerhet räddar vi våra pauser.

Visst ska vi använda oss av lagar och avtal, och det gör vi. Men om vi alltid snackar som om styrkan och avgörandet finns nån annanstans än hos oss själva, så passiviserar och försvagar vi oss själva, som individer och kollektiv.

4. Jodå!

Frallorna kom rasande för fort på en ugnslinje, så att det blev värre jäkt än vanligt vid en maskin i paketeringen. Folk klagade, och klubbstyrelsen tog upp saken i förhandlingar och kommittéer. Vi fick löfte om att saken skulle utredas, men inget hände.

Vi gick tillbaka till paketerarna och sa som det var. Då skrev de en lapp. Där stod: Från och med i morrn så jobbar vi inte på den maskinen, om brödet kommer ner för fort. Alla skrev under. Produktionschefen fick lappen. Tio minuter senare var beslut fattat om sänkt hastighet. Och arbetarna påminda om sin egen styrka.

Om nu klubbstyrelsen inte lyckades ordna saken, och paketerarna själva gjorde det på tio minuter - behövs det då ett fack?
Näeee...
Jodå!
Tänk efter vad som skulle hända om man måste skriva namnlistor och hota med att stoppa jobbet varenda dag i varenda skitfråga. Det skulle vara opraktiskt, om inte annat. Då skulle man snart se till att utse några personer, som kunde framföra krav och förslag och förhandla för arbetskamraterna. Kanske rentav lösa en del frågor i nån sorts samförstånd med företaget! De utsedda personerna måste förstås hela tiden rapportera till arbetskamraterna, som tillsammans avgör vad som ska hända. Behövs det en namnlista, en strid, en kompromiss? Är det dags att nöja sig, att backa eller att kräva mer?
Utan arbetskamraterna skulle de utsedda personerna inte vara nånting. Deras styrka består ju helt och hållet av arbetskamraternas styrka. Det vet de om. Därför kan de göra stor nytta. Och glömmer de var styrkan finns, så kan man ju alltid byta ut dem.

Kort sagt: man skulle bilda ett fack. För det är ju just som såna där utsedda personer, som våra förtroendevalda fungerar. Eller?

5. Så här och så här.

Hur mäter man facklig styrka? Jag funderade på det när vi för många år sen samlade fabrikens städare till ett möte. Någon av dem hade klagat på att det inte fanns någon ordentlig städplan, de blev skickade omkring hur som helst i huset, beroende på städledarens mycket ombytliga humör.

Det var ingen tuff samling proletärer vi drog in i fackrummet. Många var nyanställda. Flera hade aldrig varit med i något fack. De flesta var rädda att "bråka" för då skulle man säkert åka på den tyngsta städningen nästa dag. Det var svårt att samtala också, det fanns nästan lika många nationaliteter i gruppen som personer, och det var dåligt med svenskkunskaperna. Jo, det fanns en svensk, men han vägrade å andra sidan öppna mun.

Vad säger man? Vi chansade. Vi sa - och visade: Vi har en fackförening här på fabriken. Den har vi för att ingen här ska behöva gå så här: *böjt huvud*. Utan alla ska gå så här: *upp med hakan* och så här *näsan i vädret*.

Alla förstod. Stämningen lättade. Och vi påbörjade en seg men hyfsat segerrik vandring tillsammans: jobba fram och förhandla igenom en städplan. Utbildning. Lönepåslag. Byta städledare...
Hakor och näsor lyftes.

Och även om individerna i gruppen stegvis byttes ut, så bibehölls och växte en medvetenhet om fackföreningens mål och mening. När klubben många år senare stod inför en mycket allvarlig strid, där företaget ville sparka en stor del av arbetsstyrkan och utplåna våra lokala avtal, så var städarna en av de grupper som klarast förstod vad striden handlade om. Och vi vann.

Och jag har inte heller behövt fundera mer - jag vet vad fackets mening är. Det är att ingen av oss ska behöva gå så här. Utan alla så här. Och så här.