Stunder på Volvo

tankar i soffan framför en TV-dokumentär

av "f.d. Volvoanställd"

I TV visas bilder från min gamla arbetsplats och jag minns förra julen. Den jobbiga ovissheten innan vi fick veta något och kollegornas nervösa blickar innan vi fick våra besked. Kollegorna som lärde mig hur det kan vara när man mobiliserar underifrån - "folkrörelselinjen".

Under en period röstade vi om saker i rastrummet, och när vi var eniga ställde vi krav. Det hände till och med att vi fick det vi kämpade för. Vi var åtta personer som började ha möten vid banan, sedan växte det och vid några tillfällen så var vi hela avdelningen. Efter vi fick sparken hade vi några fikamöten för att hjälpa och stötta varandra tills behovet tog slut.

Att nu se fackliga representanter försvara hundratals godtyckliga undantag från turordningslistan inför mina då nysparkade kollegor får en att må rätt illa.

Men det är inte det jag minns när jag tänker på Volvo Cars, utan det är när en kollega tar tag i mig efter ett rastmöte och visar att han förstått vikten av att använda kollektiv styrka.
Det är när en månadsanställd rakryggad försvarar våra krav inför en arg chef.
Eller när en kollega klagar på att han får vara med och bestämma för mycket och inte som innan när han klagade på att han inte fick vara med och bestämma alls.

Det är de stunderna jag minns när jag tänker på Volvo Cars och dem kan ingen fackstyrelse någonsin förhandla bort.